Jag heter Christine.
Jag är enda tjejen i familjen, omgiven av tre bröder.
Fram till dess upplevde jag inte något speciellt med ett köpt namn.
Annat än att det började på "B" och jag var alltid
bland de första i alla köer.
Inte förrän i 14-15 års åldern såg jag en förändring.
Det är ju vid den åldern
alla börjar träffa nya bekantskaper,
jag upptäckte då att ett annorlunda efternamn kunde vara
bra, men även till besvär.
Ett namn som Boklöv var alldeles för lätt att komma ihåg.
Hade jag presenterat mig en gång för någon, så kom de ihåg mig nästa gång vi träffades,
även om det kunde ta flera veckor och ibland månader mellan.
Till saken hör, kanske, att jag även har rött hår!
Så speciellt anonym har jag aldrig lyckats vara.
Det var nog under dessa första år i ungdomen
som jag började vara lite försiktig med mitt efternamn.
Lite sparsam kan man säga.
Genom åren har fler omständigheter dykt upp!
Mina bröder har på olika sätt gjort namnet Boklöv vida känt.
Min lillebror, Jan , är nog den som de flesta hört talas om.
Han är sex år yngre än mig och som lillebror har han nog fått
utstå med mycket under uppväxt tiden.
Under de åren han ofta syntes i TV och radio, lärde jag mig att
mycket sällan presentera mig med efternamnet.
Det kändes som folk glömde bort att lära känna MIG, utan jag blev
direkt ett bihang till Jan Boklöv.
Fast för mig har Jan alltid varit lillebror, även om han rest jorden runt,
fått ta till poliseskort från underbacken till klubbstugan osv.
Att han var en riktig "kändis" förstod jag nog egentligen aldrig riktigt.
Jag var med honom några dagar i Stockholm under våren 1991, tillsammans med mina
två barn och upplevde lite av hans vardag då.
Han hade, och har, en väldig fart under promenader, så ibland halkade jag efter och hörde då
folks kommentarer: Är det inte han, backhoppar´n? Kände du igen?
Ibland gick de nästan in i lyktstolpar, då de vände sig om för att se bättre.
Jag var nog överraskad över hur folk kunde bete sig, för mig var, och är, det ouppfostrat att
stirra på människor på det sättet.
Då jag påpekade det till Jan när vi kommit hem, sa han att han blivit van vid det och inte bryr sig
så mycket om sådana situationer längre.
Människan är verkligen anpassningsbar!